Just nu är jag kaos, vet egentligen inte varför.. men man har ju en massa hjärnspöken..

om 4 futtiga dagar blir min lilla prins 1 år, ett helt år.. och faktiskt känns det jätte jobbigt, känns som att jag inte hunnit med.. alls.

& snart ska han börja förskolan, det är väl det som känns värst.. att jag ska lämna över honom till någon annan, att någon annan ska ta hand om mitt barn, att han i princip kommer vara mer på förskolan än med mig.. jag kommer ju missa allt..

Men också är det ju på förskolan han kommer att bli medveten om att de andra barnen har pappor, och inte han.. it breakes my heart.

Ibland känns det bara så jävla orättvist, att hans pappa inte vill veta av honom, jag kan bara inte förstå det, hur kan man inte vilja vara med om något så underbart som att se sitt barn, växa & utvecklas å bli en underbar liten person.. jag förstår det inte..

Jag vet att jag valde det här själv, och det ångrar jag inte för 1 sekund, men ibland önskar jag att det vore annorlunda, att det hade varit någon som jag kände för, och som kände för mig, och ville det här tillsammans med mig..

& tankarna snurrar bara runt, jag blir inte klok på nånting.. jag vet inte ens om hans föräldrar vet att Wille existerar, vad dom går miste om.. och jag vet inte hur han tänker eller känner, om han ens kommer ihåg när Wille föddes? Om han ens bryr sig? jag vet att de är lönlöst att fundera på de, men jag kan inte hjälpa det..

Finns ingen jag älskar mer än min son, han är det bästa som finns, helt underbar på alla sätt, och det känns som att jag kommer missa såå mycket nu när jag börjar jobba, och jag vill inte missa 1 sekund..